Jag är övertygad om att det som har hjälpt just M att utvecklas är att hon har fått känna sig trygg med oss. Trots att hon har agerat ut, trots att hon har gråtit och skrikit, trots att hon har tyckt att vi har varit dumma och orättvisa så har hon alltid varit välkommen till oss Hon har behövt få vara tonåring och agera ut som tonåringar ska, för att kunna bli vuxen så småningom. Det är i kontinuiteten och i den tryggheten som hon har funnit modet att pröva sina vingar och hon har kommit hel och hållen genom den första delen av processen. Tonårstiden är en del av vuxenblivandet och hon har fått en möjlighet att ”göra om” bitar av den här. Det enda vi har behövt göra är att stå ut, tycka om henne ändå, och oförtrutet fortsätta att göra det vi lovade henne att vi skulle göra för henne.
Det är de ”individuella lösningarna” som är vår framgångsfaktor, med M, och med våra andra deltagare. Att en människa kan få komma som deltagare till Samordningsförbundet och bli erbjuden något som ingen annan tidigare erbjudit dem, just det där lilla extra som just den personen behöver för att kunna ta sig vidare i livet.
Den gemensamma nämnaren för i stort ett alla som kommer till oss är ångest. Humor och lek är effektiva ångestavledare. Se till att få till åtminstone ett ordentligt skratt vid varje möte, med varenda en. En klar identitet och klara gränser mot omgivningen kan också binda ångest. Hjälp personen att själv definiera vem hon eller han är och vad hon eller han önskar sig av livet. Låt personens egna tankar om vad hon eller han behöver hjälp med för att komma vidare styra vad du väljer att erbjuda för insatser. För vissa personer kan en återgång till ett tidigare utvecklingstillstånd, eller regression, även kallat ”upprepningstvång”, skapa trygghet. Det kan visa sig på många olika sätt, jag har berättat om M, ni kan säkert komma på andra exempel själva. Det enda ni behöver göra när detta händer är att stå ut, att finnas kvar, att vara ställföreträdande självförtroende ett litet tag tills det går över.
Det som gör skillnad i människors liv, det som gör att man vågar göra sånt man egentligen inte törs, är att få känna sig viktig, utvald, det är något särskilt med mig, de tycker att jag är viktig, de tycker om mig.
Se varenda en av de som kommer till dig och ge var och en det just den behöver EFTER att du har frågat vad de vill ha.
När mina patienter frågar mig: Kommer det här att fungera? Kommer Balder att kunna hjälpa mig? Kommer jag att bli bra? Kommer jag att få ett jobb och bli ”normal”? Så svarar jag alltid att; Ja, såklart att det kommer att funka! Allt du har sagt och visat mig hittills pekar på att det kommer att gå väldigt bra för dig i livet.
Någon skulle säkert säga att det är fel att ge människor ”falskt hopp”. Personligen är jag övertygad om att det medför betydligt större risker för de människor vi möter om vi förmedlar ”falsk hopplöshet”.
